Svensk ordbok 2009, webbversion
verb blåste blåst, pres. blåser
blås·er●ofta fast sammansättn., seunderblåsa
ge mer eller mindre dolt stöd åt
handling e.d. som ngn annan utför, vanligen av skadligt slag
sociol.de omgivande stormakterna blåste under sönderfallstendenserna i landetblåsa under ngtsedan 1615Subst.:vbid1-900241underblåsande,
vbid2-900241underblåsning